Italiens premiärminister Silvio Berlusconi och Dag Hammarsköld, FN:s generalsekreterare som dog för 50 år sedan, är två män som har eller haft stor makt. Samtidigt representerar de två vitt skilda mansbilder. Tomas Brytting reflekterar i SR:s Tankar för dagen över dessa två uttryck för makt och ledarskap - vilken dominerar idag?
Läs eller lyssna
De senaste dagarna har jag mött två väldigt olika bilder av män med makt. Den ene är Silvio Berlusconi – Italiens premiärminister – som ställdes inför rätta i förrgår för diverse oegentligheter. Jag vet inte mer om honom än vad jag fångar upp i media. Men fundera på bilden av Berlusconi – mansbilden. Det är en bild av både arrogans, girighet, korruption, makthunger och sexfixering. Samtidigt är det bilden av en mycket framgångsrik man – ytligt sett. Han har ju trots allt fått ihop en stor förmögenhet och lyckats bli omvald till ett av landets högsta politiska ämbeten. En ung man som letar förebilder lär sig här att både kvinnor, makt och pengar kan erövras med hjälp av sådana tveksamma karaktärsdrag.
Som en total kontrast mot den här figuren står bilden av Dag Hammarsköld. I söndags var det 50 år sedan han dog. En helt annan mansbild träder fram. Det handlar fortfarande om en framgångsrik man med makt – mycket makt – men borta är den virile machomannen. Hammarsköld beskrivs som överbegåvad, ambitiös men blyg och tillbakadragen. Kanske var det också därför han blev FNs generalsekreterare. Det kalla kriget gjorde det omöjligt att enas om något annat än en begåvad men tillbakadragen kandidat till synes utan egna karriärambitioner. Men väl på plats väcker hans person förtroende och hopp. Han får både auktoritet och framgång.
I jämförelse med Berlusconibildens ytlighet verkar Hammarskölds person ha oändliga djup. I hans bok Vägmärken upprepas ständigt dom teman som verkar ha löpt genom hela hans liv: kampen mot högmodets frestelser, hans kompromisslösa krav på att gå sin egen väg och ödmjukheten inför den oändlige Gud han ständigt "förhandlade" med – som han sa. Gud dör icke den dag vi ej längre tro på en personlig gudom, men vi dör den dag livet för oss ej längre genomlyses av det ständigt återskänkta undrets glans från källor bortom allt förnuft. Berlusconi skulle aldrig kunna skriva något sådant. Han har uttryckt sig så här: Jag är den bäste politiske ledaren i Europa – och i hela världen.
Dag Hammarsköld fascinerades av hur liten han själv var i jämförelse med de historiska skeden han verkade i och i relation till den Gud han trodde på. Berlusconi verkar tänka i helt andra måttenheter. Där finns det inte någon storhet att blygas inför.
Jag träffar många chefer och försöker följa med vad som skrivs på ledarskapsområdet. Vilket mansideal är det som dominerar? Ja, inte är det blygsamhet, egna värderingar och ett inre sökande efter mening. Nej, karriären kräver att du alltid framstår som lojal och att du slår dig fram. Målen helgar medlen. Mingla effektivt. Använd sociala medier strategiskt. Sätt upp karriärmål och skapa maximal nytta av dina vänner och bekanta. Vårda bilden av dig själv som handlingskraftig, materiellt framgångsrik och fylld av självförtroende.
Jag som blir lite matt av allt detta söker tröst hos Dag Hammarsköld. Det har i varje fall funnits plats för en man en gång som grubblande gick sin egen väg.
