Jag tror att alla då och då bryter mot lagar och regler: kör för fort, betalar svarta ersättningar. tar ut extra "vabb"-dagar... För att lagen ska avspegla "det allmänna rättsmedvetenadet" ändrar vi då ibland på reglerna. Men ska lagen anpassas till hur vi följer den? Är det inte upp till var och en att skärpa sig? Tomas Brytting reflekterar över att alla samhällen behöver en möjlighet att förlåta i SR:s Tankar för dagen.

Läs eller lyssna

Vi kan ju också låta saken bero; säga en sak och göra en annan, och inte prata så mycket mer om det. Dra av lite för mycket på skatten, köp ett hyreskontrakt, kör lite för fort. Åker vi dit gör de flesta ändå rätt för sig. Så accepteras lagen samtidigt som vi bryter mot den – dubbelmoral, om vi ska tala klarspråk.

"Men hur skulle det se ut om alla skattefuskade?" Nej, det vore förstås inte bra alls. Dubbelmoralen kräver måttfullhet och en sorts solidarisk tystnad för att inte spåra ur. Skulle allas övertramp dras fram i ljuset skulle brotten verka normala! Och så får det ju inte vara. Så: om du inte avslöjar mig så avslöjar jag inte dig så håller vi missbruket i schack. Men nåde den som avslöjas. Speciellt om det är en ledare. Då kan våra måttfulla regelbrott verka sanktionerade uppifrån och så kan vi absolut inte ha det! Nej, den nertystade dubbelmoralen har visat sig vara riskabel

Men om vi väljer ut några som tränas i att uppfylla alla lagar och regler? Det kräver visserligen isolering från oss andra men då får vi en grupp rättrådiga där åtminstone några ledarfigurer kan lyftas fram för att upprätthålla bilden av ett laglydigt folk. Vill vi det? Är det möjligt? Varje regeringsombildning har visat att ingen är perfekt.

Jag skulle hellre se en möjlighet för den som felar att verkligen kunna av-börda sig skammen för att sedan kunna återvända; en sorts förlåtelseinstitut för skambelagda. Skulden ger vi oss själva och den bearbetar var och en för sig själv. Men skammen är ett socialt straff som djupast sett handlar om utstötning ur gemenskapen. Alla samhällen behöver en möjlighet att förlåta och mekanismen för det är redan väl känd: ånger, bekännelse, botgöring – förlåtelse. Eller på modern svenska: bli avslöjad, pudla ärligt, rätta till felen och ta en time-out! Men vem ska förlåta? Det kan bara den svikna parten. När det handlar om offentliga ledare är det med andra ord bara vi – allmänheten – som kan lyfta av skammen. Inte partistyrelsen, inte Riksdagen, inte domstolarna, inte media – bara du och jag.

Startskottet för Juholt-affären gick på självaste försoningsdagen – den judiska Yom Kippur – och den avklingar säkert lagom till den kristna Domsöndagen om några veckor; en händelse som ser ut som en fingervisning. På Yom Kippur ber församlingen Gud om förlåtelse för kommande synder, ett bra vaccin mot högmod och slarv. Ligger det inte också något trösterikt i denna ödmjukhet inför vår egen skröplighet: Jag vet att jag är otillräcklig – även i morgon. Jag kommer att ge löften – som jag sedan inte håller. Jag vill bättra mig – men jag kommer att misslyckas. Förlåt mig…