Då och då dyker argumentet upp att staten inte kan vara en bra företagsägare. Beslutet från den borgerliga alliansen att utse Marcus Wallenberg till ny ordförande i LKAB pekar i en annan riktning.

En av svenskt näringslivs mest inflytelserika personer tar uppenbarligen med glädje på sig ansvaret för den svenska gruvjätten. Det skulle väl knappast ske om han misstrodde ägarnas kompetens. Inte heller om finansmarknadsminister Peter Norman bedömde driften av statliga företag som väsensskild från privata.

Man kan inte låta bli att fråga sig om detta betyder att ansvaret, arbetsuppgifterna och värdegrunden nuförtiden är ganska homogen inom näringslivet. Hur ägandet ser ut verkar spela mindre roll än till exempel företagets storlek och internationaliseringsgrad. Inte heller branscherfarenheten verkar viktig för ordförandeposten. Vad gäller gruvnäringen erkänner ju Marcus Wallenberg själv en stor ödmjukhet – det här är ett nytt område för honom. Ägarna – staten – motiverar valet med hans internationella kontaktnät och stora vana vid att driva styrelsearbete. Även en framtida breddning av ägarkretsen har framförts som ett argument.Det säger något intressant om ordförandeposten i moderna storföretag när varken djupgående branscherfarenhet eller hemort i ägarkretsen lyfts fram som viktiga rekryteringskriterier. Om fallet Marcus Wallenberg är tecken på en generell utveckling kan en tolkning vara att ordförandeposten i storbolagen utvecklats mot att bli en sorts ambassadörspost vars främsta funktion är att skapa och upprätthålla förtroendefulla relationer med nyckelaktörer i omvärlden. En annan tolkning – måhända mer prosaisk – är att den är rent administrativ. I bägge fallen tycks ägarna inte vilja driva en egen uppfattning om den strategiska verksamhetsutvecklingen. Den överlåts då till koncernledningen – eller till framtida ägare?

8 sep 2011, Tomas Brytting, Institutet för organisations- och arbetslivsetik